Mitt vårtal (lika aktuellt idag som när det hölls år 2005)

Valborgsmässoafton med den traditionella elden talar till oss om vårens och ljusets ankomst, och det finns en psalmvers som jag tycker är särskilt talande för just detta:

”Och allt som låg där fruset i dagar vintergrå,
skall löst av himmelsljuset mot blom och mognad gå.
Vi glädjes åt varandra, åt sol och sommartid,
att på Guds jord få vandra och äga himlens frid”.

Vi glädjes åt varandra, här i kväll, först och främst med dem som står oss nära, människor vi tycker mycket om och har gemenskap med. De som tillhör vår familj, vår släkt och som är våra vänner. Jag vill ändå i denna stund av glädje berätta en sorgsen historia som räddades till eftervärlden av en lärare i ett ghetto under andra världskriget.

En liten pojke vars hela familj hade deporterats, gick planlöst omkring på en av ghettots gator. Han talade högt för sig själv. I sin ena hand kramade han några små stenar.

Plötsligt stannade han till och öppnade handen. Så lät han tre av stenarna falla till marken. Strax därefter släppte han två till, följda av ytterligare tre. Då slöt den lilla pojken snabbt handen. Hans livliga ögon slutade att flacka för en liten stund. Han sa:

”Nio bröder som de här stenarna var vi en gång, alla tillsammans. Sedan kom den första deportationen och tre av bröderna kom inte tillbaka, två sköts vid taggtrådsstängslet och tre dog av hunger. Gissa hur många broderstenar det finns kvar i min hand?”

Varför berättade jag denna sorgsna historia för er här ikväll vid Stigsjö kyrka? Jag gjorde detta för att i denna stund av glädje här hos oss så finns det just nu andra ensamma barn på platserna för de senaste terrordåden i Irak, i svältens Sudan, i flyktingläger och vid krigshärdar runt om i världen. Precis som en liten pojke i ett ghetto för länge sedan, så bär dessa barn av idag på sin grymma historia, och på barns vis försöker också de med lekens hjälp förstå sin vardag.

Vi lever i en värld som ännu år 2005 rymmer regimer, grupper och individer som är beredda att sätta sig över människovärdet, att vara förövare. Vi lever i en värld av stora orättvisor – en värld av ofattbar rikedom och lika ofattbar fattigdom. Vi lever i en värld där intolerans och hat gror i den djupa klyftan mellan ”vi och dom”.

Ingen kan avsvära sig ansvaret. För vi vet att en värld av stora orättvisor är en värld av konflikter. En värld av konflikter är också en värld i konflikt med demokratin och människovärdet, i konflikt med själva människan. Detta måste vi se när vi säger: ”aldrig mera krig”, och när vi säger: ”vi ska aldrig glömma”.

Det är människan det ytterst handlar om. Det handlar om hennes oinskränkta rätt till liv, till mat och hälsa, skolgång och arbete, utrymme för egna val, tro och fria tankar – och inte minst möten med andras. Först där finns också utrymme för de drömmar som sträcker sig längre, långt bortom hämnd, mot kärlek, förståelse och försoning.

Det finns faktiskt bara ett försvar som duger. Det heter demokrati, men stavas också medmänsklighet, eller kärleken till nästan i all sin enkelhet. Därför har jag berättat historien för er om nio broderstenar och en liten pojkes lek för länge sedan i ett ghetto. Minnet av honom är samtidigt minnet av och en påminnelse om alla de andra barn, kvinnor och män som mördas, torteras, skändas och fråntas sitt människovärde i konflikter runt om i världen idag.

Glömmer vi så sviker vi dem alla. Glömmer vi så sviker vi oss själva,
och varje barn som kommer nya till denna värld, även här hos oss i Stigsjö. Jag vill därför avsluta detta vårtal med några av skalden Bo Setterlinds tankar om just ljuset.

”Låt inte mörkret hindra dig att söka ljuset.
Och när du funnit det låt andra se, pröva, övertyga sig.
Vill du att ljus skall leva, tänd då hos andra samma längtan.

Tänd frimodighetens ljus i rädslans mörker,
tänd rättens ljus i korruptionens mörker
tänd frihetens ljus i ofrihetens mörker,
tänd Trons ljus i förnekelsens mörker,
tänd Hoppets ljus i förtvivlans mörker,
tänd Kärlekens ljus i dödens mörker.”

Jag hoppas att även vår tända eld här ikväll kan symbolisera just dessa ljus som Bo Setterlinds strofer talar om, och med detta vill jag tillsist utbringa ett fyrfaldigt leve för våren och för ljusets ankomst.